Sagan om fotfittan

Idag är det lördag igen. Vi har jobbat idag, som alla andra dagar typ. Men igår hade vi trevligt då var det fredag, vi träffade Marcus från Piteå och vi tog en öl på en bar, och sen var vi på 80´s där det var luciafirande. Vi dansade en del. Det var roligt eftersom det enda dansande vi har gjort på senaste tiden har varit i köket.

På nattbussen hem så råkade vi sitta några säten bakom en tjej som förmodligen hade ADHD. Det börjar med att hon skriker på en kille som satt vid henne, att hon minsann har stukat sin fotfitta när hon dansade techno. Hon skrek vidare och frågade saker så alla kvarvarande i bussen hörde. Att hon använde ordet fotfitta hade vi fortfarande inte kommit över eftersom vi undrar vad det kan vara för typ av kroppsdel. Typ två fult skapade människodelar förenade i en ondskefull technogillande symbios. Anja diskret fnissande åt denna mongobrud, medans Hanna råkade skratta lite högre. Då skriker fotfitte-bruden, "fy fan jag hör att någon skrattar, det är en tjej som skrattar" (till saken hör att hon typ inte ser oss för hon satt på golvet. Hon fortsätter säga hotfulla saker mot tjejen som skrattade aka. HannaKey. "Hon ska fan inte skratta den jävla horan, för då jävlar" Tyvärr blev det mer underhållande så Hanna garvade vidare. När vi efter den långa bussturen äntligen når Tumba centrum så blir vi ju tvugna att möta bruden face to face. Lite rädda för livet att hon kanske skulle sparka oss med sin fotfitta. Hon gapar ut för alla som fortfarande orkar lyssna "Va fan måste vi gå av nu? Är det här en slutstation?!" Varav Anja påpekar att det är en slutstation och får då som svar, först och främst en arg blick men även orden "håll käften jävla hora".

Slutsats: Folk vill inte ha hjälp, särskilt inte efter att man skrattat åt dem.